Nästan varje dag går jag förbi en plats där det ligger döda fåglar, mestadels kajor, ibland stadsduvor och mer sällsynt gräsänder. Vissa ser fortfarande mjuka ut, andra stela, men de flesta har blivit förruttnade av den fuktiga utomhusmiljön. En dag såg jag även ett skelett från en räv. Utomhus finns döden också som en rädsla, en krypande känsla som gör sig påmind om att något kan hända. Som ett knakande i skogen, isiga fläckar eller mörka nätter. I litteratur och film används döden som ett verktyg för att skapa skräck och spänning. I blomsterbutiker konsumeras änglar i polystone med texten Jag saknar dig. På radion spelas A sky full of stars, sången som sjöngs på min lillasysters begravning. Dagligen finns livets slut där som en påminnelse, en rädsla eller en sorg.
Jag har märkt att det är enklare att föra dialog om hälsporrar, snuviga näsor och ryggont än om allvarliga eller livshotande sjukdomar. För inte så länge sedan flåsade döden även mig i nacken. Det har fått mig att fundera på hur vi hanterar och bearbetar all död vi exponeras för.
Min personliga exkursion i ämnet började när mitt huvud skrek och gnisslade nästan dagligen. Svarta små prickar flimrade som besvärliga myggor i mina ögon. Sov gjorde jag ofta och kroppen signalerade kraftigt att något var fel. En dag gick det inte längre, kroppen bankade på ett sätt som krävde ett svar — och det nu.
-
Det hände den andra semesterdagen på ett stort sjukhus. Jag satt ensam i ett rum på akuten och väntade. En halvtimme gick och sedan en till. En timme tidigare hade jag legat blickstilla i en maskin som röntgade hjärnan och funderat på vart vi skulle fika när jag var klar. Men efteråt satt jag i stället och väntade på en läkare som hade förberett en monolog. Point of no return etablerades så snart läkaren sa hjärntumör och operation i en och samma mening.
Mitt första samtal med döden blev att skriva. Jag behövde en illusorisk värld för att bearbeta. Det blev ett sätt att få skapa fiktion bort från en verklighet som inte klarades av. Att få glömma nutid och samtala om mig själv i tredje person som att jag vore en annan karaktär. Min tumör, som visade sig vara godartad, kom jag att kalla för Snällis, även fast det så uppenbart var skräp i hjärnan. Jag lät begynnelsebokstaven vara en versal. Det var helt enkelt bekvämare att tilltala något så stort och okänt med ett tramsigt och personligt tilltal, som att den ville mig väl. Skrivandet blev ett andningshål och ett sätt att hantera död, så där lite lagom långsamt. Varje bokstav jag skrev betydde något tillsammans med sina vänner. Varje vänkrets skapade mening och varje mening skapade betydelse. Det fanns en enkelhet att samtala med och om döden med bokstäver jag själv petat ner.
När jag själv har haft svårt att samtala om döden har jag vänt mig till litteraturen för stöd. Jag minns när min dotters guldhamster dog. Oförmögen att själv möta en sjuårings sorg över ett förlorat första husdjur googlade jag och hittade Adjö Herr Muffin. En Augustprisad barnbok om ett marsvin som dör. Mitt hopp var att lindra hennes smärta och skapa förståelse för döden som ett naturligt förlopp.
Herr Muffin kom upp i mina tankar efter beskedet om hjärntumören. Mest som insikt att man som ung förutsätter ålderdom och pension som en självklarhet att uppnå. Att vi ofta pratar om “När jag blir gammal ska jag…”. Att man tidigt räknar, sparar och öppnar orangea kuvert för att se om man ekonomiskt kommer kunna uppnå sina drömmar senare i livet. Då när man inte längre försörjs av ett arbete. Men få pratar om att det kanske inte alls blir som för Herr Muffin, som dör av ålderdom. Man får kanske inte sitta på ålderdomshemmet och hålla hand tillsammans, som Miss Li sjunger om. Man kanske inte alls blir gammal. Man kanske dör ung.
-
Som ung slukade jag Kittyböcker och drömde om att lösa mysterier. Det efterföljdes av en period av fantasy/sci-fi och en påbörjad samling av Deltaböcker. Ett svenskt förlag som kändes igen på sina gula omslag och ryggar. Senare i livet fanns bara tid till kurslitteratur och enstaka böcker av Fredrik Backman. Backmans ord var en nödvändighet och en frisk fläkt när fackspråket tagit för mycket utrymme. Efter hjärntumören fick en ny genre plats. Jag behövde läsa andras ord om livet. Böcker som kunde ge mig nya vinklar och ett existensberättigande. Hur skulle jag nu leva mitt bästa möjliga liv.
Ett öra är vikt i Natthikos bok Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk. Han skriver: “Ett människoliv är kort. När vi inser det på riktigt, när vi slutar ta varandra och det vi har för givet, då rör vi oss annorlunda genom våra egna liv” och han menar att döden ger proportioner och perspektiv på livet om man är vän med den. Hur låter man döden bli en vän när allt den lämnar är sår av sorg? Astrid Lindgren låter den vara ett land och ger läsaren ett hopp om ett liv efter det vi lever idag. Ett återseende. Inte ett definitivt slut. ”Vi ses i Nangijala” skrivs ofta av oss vuxna som växt upp med Jonatan och Skorpan, som ett sätt att hedra en avliden. Nangijala symboliserar att det finns ett liv efter döden där man möts igen — där borta vid körsbärsträden. Litteraturen verkar finnas som samtalspartner, för allas händer att hålla i, i alla åldrar och i alla faser vi vandrar genom livet.
-
Hur är det att se döden? Vi kan se mängder av döda kajor, rävar och andra djur längs med promenadvägar. Hur vi påverkas av den synen kan variera, men för många är det troligen glömt lika snabbt som kajan försvinner ur ens synfält. Vi kan hålla i en kär hand vid de sista andetagen, se hur livet lämnar en kropp och minnet av den stunden kan etsa sig fast livet ut. Som för mig med min mormor. Men den form som jag oftast kommer nära döden är genom film och serier. Döden är fiktion och gestaltas olika beroende på genre. I en skräckfilm ska döden skrämma, chocka och skapa allmänt obehag. Överromantisering av döden kan man se i P.S. I Love You. Där får vi följa en ung kvinna som får brev från sin avlidne man, för att hjälpa henne bearbeta sorgen.
I Band of Brothers skildras verkliga händelser under andra världskriget där så många dör att döden blir opersonlig, bortsett från de karaktärer man lärt känna. När det kommer till perspektiv på döden, är det nog skillnad att tänka på sin egen död och vara den som blir lämnad kvar. Inte kan jag låta bli att undra. Hur skulle man filmatisera mig? Skulle jag vara en tårdrypande kärleksfilm, en komedi eller ett Kittymysterium?
-
Trots vetskapen om att vi en dag inte längre kommer att finnas är det ett svårt ämne att samtala med andra människor om. ”Svenskarna kämpar med att närma sig andra i sorg”, skriver Fonus i sin rapport Svenskarna och döden, och siffrorna visar att mer än hälften tycker det är svårt att veta vad man ska säga eller göra runt någon som är i sorg. Kanske är det därför man ofta försöker vända döden till en lättnad eller ett firande. För att det är svårt att låta sorgen och döden vara just vad det är, sorg, död. Det är nog enklare att tänka att personen inte längre behöver känna smärta eller att det är tur att mormor inte längre är i liv för att uppleva en specifik händelse. Att döden är ett skydd mot hemskheter.
Jag hör ofta dessa positiva inspel när det kommer till mitt förlorade luktsinne. Min luktnerv hade fastnat i hjärntumören, och följde ofrivilligt med vid avlägsnandet av den. Det innebär att jag i resterande av mitt liv kommer känna noll procent doft. Ofta skojas det om att jag slipper känna oangenäma dofter ”Vilken tur att du slipper den här avloppsstanken”. Eftersom det är ett svårt ämne att samtala om blir humorn en hjälp för att närma sig ämnet.
Även jag har svårt att inte använda humor för att samtala om sorg. Trots att jag visste vad de skulle göra. De skulle raka av mitt hår, som en väg från ena örat till det andra. Neurokirurgen skulle göra sitt hantverk och plocka bort en bit av mitt skallben, ta ut tumören med all försiktighet utan att göra inverkan på min hjärna, och sedan sätta tillbaka benet med titanskruvar och plattor. Sekunderna innan jag blev nedsövd skojade vi och skrattade i operationssalen. Jag var inte rädd, inte orolig, inte ledsen. Humor kan också vara ett verktyg för mental överlevnad i samtal med andra.
-
Vi samtalar med döden på så många fler sätt än verbalt. Samtalen med andra människor kan vara det vi behöver allra mest, men ändå verkar litteratur, film och musik vara lyhörda samtalspartners. Att få skriva, läsa, se, lyssna och prata är fem olika sätt att möta sorg och död på. Alla behövdes när jag hade skräp i hjärnan.